malinguillermo

 

Denna löpsedel möttes jag av i Lördags när jag stod i ett närlivs inne i Malmö och skulle handla ett äpple innan det var dags att börja arbeta. Artikeln handlar om min mamma, den person som alltid kommer att vara och förbli den näraste och käraste till dig. När detta för fem år sedan var aktuellt, när min mamma mördats av sin sambo i mitt hus framför deras gemensamma son och min yngsta lillebror så var det nästintill inte märkvärdigt för mig att se rubriker som dessa pryda löpsedlarna. Rubriker som för alla andra inte betydde mer än en mer eller mindre död fluga i öknen, men som för mig betydde världen. När jag var som mest sårad och knäckt i tusentals bitar med ett hjärta utslitet och stampat på, på grund av det besked om att min mammas kropp hittats och hoppet om att hon kanske var vid liv därmed var som bortblåst så började jag vänja mig vid löpsedlar och tidningsartiklar som dessa. Inte riktigt likt en annan sjuttonårings liv kanske? 

 

Detta svider mer än att cykla i 696969 kilometer i timmen för att sedan trilla och skrapa upp knäet på asfalten att skriva, men om jag ska vara ärlig så försöker jag att inte tänka mycket på hennes död och bortgång. Att förtränga det och leva vidare känns som ett alternativ mycket enklare att handskas med, men efter att ha sett den Wallander film som verkar vara grundad på det jag upplevt, så brast det för mig. Vilken jäkla tur att jag hade Rasmus som fick allting att kännas mycket lättare här just då! 

 

Den hat, ilska och vrede jag känner för mannen som tog livet av min och mina fyra syskons mamma är svår att uttrycka i ord. Jag kommer föralltid att ha en tung väska bärandes på ryggen full med hat och sorg. Jag undrar om han någonsin kan gå ner i affären för att handla en liter mjölk utan att bli utstirrad och spottad på. Jag hoppas så innerligt inte det. Jag sitter och funderar på hur hans beslut den 19 oktober 2007 har påverkat mig. En av de många saker jag kan komma på är min föredetta sjuka rädsla för att vara hemma själv, men även hur det ställt till det när det gäller människor och tillit. Jag hade känt denna man i ett antal år, alltid tyckt att han var fucking freaky men det skulle kunna hållas inom parantes. Denna man har jag bott tillsammans med, skrattat tillsammans med och gråtit tillsammans med. När han anmäler min mamma försvunnen för att inte väcka misstankar, och hennes lilla dotter på tretton år står och bokstavligen kräks av sorg så är det ingen mindre än mannen som haft ihjäl henne med sina bara händer som står och klappar mig med dessa på ryggen och intalar mig att hon kommer att komma hem helskinnad igen. Det är något jag sent kommer glömma. Ovannämnt är vad som kommer på tanke i första hand när jag tänker på de vidrigaste sakerna i mitt liv. Hur man kan vara så hjärtlös, känslokall och äcklig är en fråga för mig svår att besvarad. Jag är ingen hatisk människa, men med handen på hjärtat; Må detta äcklet förevigt brinna i helvetet och hoppas att du, ditt svin, en dag kommer att läsa detta. 

 

Ikväll saknar jag min mamma extra mycket. Jag och Rasmus har nu under sentimmarna suttit och kollat igenom gamla bilder och jag kan inte sluta tänka på hur jag alltid varit hennes lilla flicka. Och trots det faktum att jag i skrivande stund sitter med tårar i ögonen och en klump i halsen så kan jag inte mer än att glädjas över den tid jag faktiskt fick med henne och den kärlek jag fick uppleva. Tilläggas borde även att min pappa inte ska handla i skymundan i detta inlägget, han är en stor bidragande faktor till att jag är där jag är idag. Min älskade pappa!